Selfies

Lämna ett svar

Satte mig i en skogsbacke och lapade sol i ett timslångt fönster mellan molnen och dimman. Jag bläddrade igenom min bildbank på mobilen och noterade minst 50 selfies de senaste 8 åren. Kände behovet kalla, knäppte några till och funderade på vad denna dokumentation är till för. Att sprida i sociala medier flöden och få likes ? Nej knappast, jag är sparsam med sådant.

En nytagen selfie i vintersol

Men under höstens rehab och stillaliggande på rygg för att lindra smärtan från en kotkompression blev det flera. Inte för att i första hand få stöd och kryapådig rop – även om dessa värmer – utan helt enkelt för att själv kunna följa progressionen. Hur det går ? Jotack lååångsamt bättre.

Selfies kulturen hör enligt livsstils filosoferna samman med identitetsjakten, med behoven att leva upp till ideal i alla dess former. Sociala medier har skapat en kultur av bekräftelse och självbespegling. En ny ME-generation eller kanske ett narcissistiskt tvångsbeteende.

Men det har funnits selfies kultur i alla tider, många konstnärer har skapat självporträtt. Leonardo da Vinci, Pablo Picasso, Helene Schjerfbeck använde sina egna ansikten som spegelbilder, bokstavligt för att utforska sin teknik och skildra sig själv. Många författare har de senaste decennierna skrivit autofiktion, lätt maskerat eller öppet som i Lars Norens dagböcker. Här är syftet alltifrån att förstå sig själv till att skriva sin egen historia på egna villkor.

Leonardo da VInci
Helene Schjerfbeck_självporträtt med röd fläck

En annan form av selfies dominerar i politiker och celebritetskretsar. Här gäller det att visa vem man har varit tillsammans med, vilka galor och premiärer man varit på med vem osv. Ni har sett dom flöda fram på Instagram och i valtider är politikers ansikten och miner anpassade till budskapen de vill förmedla. Ett snällt och polerat leende, en vinnarmin.

Mina selfies är sällan eller aldrig tagna med andra än familjen och sambon, jag har svårt för att inte säga vägrar utsätta mig själv och andra för utmaningen att fråga om att få ta en selfie och bli nekad. Under mina tidiga år som fotograf arbetade jag främst med reportage och då blev det många intervjubilder men sällan selfies med de intervjuade som många kvällstidnings pennor ägnat och ägnar sig åt.

Många fotografer/konstnärer har utvecklat iscensättningar där de själva är motivet – tänk Cindy Sherman – som alltsedan tidiga Untitled Film Stills har använt sig själv i ett slags rollspel. Den amerikanska fotografen Lee Miller har tagit en av fotohistoriens mest berömda selfies, det iscensatta självporträttet ”Hitlers badkar” där hon sitter naken med en tvättsvamp bredvid ett foto av Hitler på badkarskanten.

Cindy Sherman ”Untitled Film Stills”
Lee Miller ”Hitlers badkar”

Så selfies kan vara mer än självförhärligande snapshots på en premiär eller foto-op med politiker. Det kan vara medvetna och berättande bilder, texter eller för den skull låtar (här finns en uppsjö av artister som utan att skriva texter med jag eller me har skrivit utlämnande och klarsynta betraktelser)

https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/lee-millers-djarva-bilder-fornyade-vogue/ Recension av Sara Danius om utställningen ”Lee Miller. Krig och mode” 2018 på Kulturhuset Stockholm
https://www.modernamuseet.se/stockholm/en/exhibitions/cindy-sherman/about-cindy-sherman/

Apropå egna selfies, en speciellt form av dom är alla hälsningar man skickar till bekanta, vänner och släkt. Som denna med mig och min kära sambo Åsa Maria tillsammans med vår Rickie, en hälsning inför 2026 !


BLOD OCH ELD

Lämna ett svar

Detta är ingen idolbok. Det är en reportagebok som följer rockgruppen Imperiet på turne i Nicaragua, New York och Kuba på 1980-talet.

Omslaget till Blod och Eld av Lars Torndahl

Fotografen Lars Torndahl är med, smyger omkring på scen och fångar in obevakade ögonblick där Thåström ibland poserar men oftast bara existerar. Vilar och andas. Exploderar på scen framför miken i svettiga strålkastarwatt.
Han är det givna centrat i boken, men de övriga Christian Falk, Fred Asp och Per Hägglund som var Imperiets medlemmar vid den tiden får också plats.

Backstage på legendariska klubben CBGBs i New York

Jag vänder blad i boken samtidigt som jag spelar ”Blå himlen blues” som på många sätt fångar imperiets suggestiva kraft och suget efter det äkta. Ögonblicket där allt faller på plats. Kärleken. Lyckan. Livet. De sista minuterna i låten är som en utdragen orgasm som tillåts pågå. Thåström trånar och andas.
Torndahls foton har samma kvaliteter, intensiv närvaro, oskarp sensualism och berättande reportage snapshots. På sidorna blandas färg och svartvitt, det växer fram till ett levande collage där berättandet är i fokus. Ett explosivt formspråk signerat Pär Wickholm.
I en text sätter kollegan och samarbetspartnern författaren Per Wirtén ord på Imperiets resa och tiden på 80-talets Stockholms gator. De båda träffades på rocktidningen Schlager och samarbetade som ett team, jämnåriga och hungriga på att beskriva tiden och känslan.

I texten skriver Wirtén om Torndahls bilder ”Jag ser porträtt av ett mytomspunnet rockband. Thåström och Falks scennärvaro, som var en blandning av tänkt koreografi och spontant kaos, på jakt efter en extas som skulle sudda ut gränsen mellan scen och publik.”
En beskrivning som likaväl kunde handla om det fotografiska språk Torndahl bitvis excellerar i. Eller med hans egna ord –
”Vänta och ge det tid. Och ytterligare tid. Nåja, en och annan gruppbild fick jag lov att styra upp. Imperiet var ett band som sa ifrån. En del såg dem som väl stöddiga. Att ha attityd var ett slags skydd. Mot trivialiteten. Mot tramsiga och oinitierade intervjufrågor. Här lärde jag mej mycket. Att inte ta skit. Att göra sin grej och kräva att bli tagen på allvar. Det gällde för de allra flesta artister jag plåtade. Särskilt de som kom ur punken. Vi var ju på väg åt samma håll. Eller i alla fall på väg. Framåt.”

”Blod och Eld” är mera än en fotobok om ett rockband, den är ett tidsdokument som förmedlar och vibrerar av den känsla Imperiet väckte och fortfarande väcker.

Tarik Saleh går i mål med Kairo-trilogin

Lämna ett svar

Går det att skriva kritiskt om Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic”? Som regissör har han tagit klivet upp på samma hyllade hylla som Ruben Östlundh, den där de båda kan räkna med inbjudningar till de stora prestigefyllda festivalerna tack vare sina framgångsrika tidigare epos.

Fares Fares som den uppburne skådespelaren George Fahmy i en hyllningstal som slutar i kaos.

Det hindrar inte att jag nästan gäspade mig igenom Eagles trots en välsnickrad historia om den uppburne skådespelaren George Fahmy som säljer sin själ för att agera president al-Sisi i en påkostad och officiellt förankrad hyllningsfilm. Det är inte fel på inramningen eller skådespelarna, Fares Fares gör sin bitvis hunsade bitvis beundrade stjärna till en lydig hund som ibland blixtrar till i bitska kommentarer. Men en biroll stjäl ljuset han badar i, Zineb Triki som spelar hustrun till den maktfullkomlige försvarsministern är precis så femme fatal förförisk och elegant som de bästa kvinnliga i den uppburna noir-traditionen.

Sherwan Haji som Yasser Islam, Zineb Triki som den eleganta Suzanne och Fares Fares som George Fahmy i Eagles of the Republic

För det är i den genren Tarik Salehs film hör hemma, en historia med svidande kritik mot det politiska förtrycket i dagens Egypten, ett välsnickrat manus där korruption och falskspel går hand i hand. När Fahmy lyckas rädda en nära väns son ur säkerhetstjänstens klor gör han det med bibehållen etisk stoicism. För det är ett hjälteporträtt i, som någon skrev, John le Carres anda. En intrigdriven pusselhistoria som tyvärr saknar den intensitet och den glöd som hans förra ”Boy from Heaven” skapade. Där var intrigen laddad med en initierad kritik av spelet kring makten på det största och viktigaste universitetet i det islamistiska Egypten.

Boy from Heavens huvudperson fiskarpojken Adam (Tawfeek Barhom) utspelar sig på ett islamistiskt universitet i Kairo.

Den första filmen i trilogin ”The Nile Hilton Incident” har en liknande nerv, en korrupt polis utreder ett mord på en sångerska som leder långt upp i regeringskretsar. Här gör Fares Fares en svettig, drogberusad polisinspektör som rör sig i nattliga kriminella miljöer. Inte många lugna sekunder i den filmen.

Tyvärr är det en helt annan långsam energi i en del av foto och klippningen i ”Eagles of the Republic”. Här känns det visuella uträknat enkelt, närbilder och uppbyggnaden av scenerna följer en traditionell mall också den hämtad från klassiska noir-filmer. Men utan den spänning som dramatiskt ljus och visuella spel med rumslighet skapade i de bästa amerikanska rullarna på den tiden.

Jag saknar den närhet och den nerv som fotot i ”Boy from Heaven” skapade, där vibrerade fotot av dynamisk växling mellan närbilder och genomtänkta kompositioner. I ”republikens örnar” försvinner en hel del av det filmiskt uttrycksfulla i hollywoodska ”turning points”, vändpunkter där spelet mellan makten och den uppburne Fahmy sätts på spel. Speciellt den dramatiska scen där Fahmy håller ett hyllningstal till egyptiska armén i en parad som slutar i ett kaos där militären avrättar en minister och sedan skjuter vilt omkring sig. Här gör Tarik Saleh en tydlig referens till avrättningen av presidenten Anwar Sadat, ett dåd med islamistiska förtecken.

Och visst lyckas Tarik Saleh med sin trilogi filmer skärskåda den egyptiska makten på ett bitvis rasande skickligt sätt. Framförallt med starka manus där den politiska udden är knivskarp. Och kryddad med svart humor, scenen när George Fahmy sminkar sig till hur han tänker sig den bitvis skallige presidenten skall gestaltas med en usel tupé är en både dråplig och pricksäker skildring av den fåfänga och maktfullkomlighet som politiska ledare uppvisar i verkligheten. Behöver jag skriva Trumps orangesmink och Putins bara överkropp på hästryggen…

Dakar sent 1970-tal

Lämna ett svar

Gatulivet i denna fd franska kolonin Senegal präglas av historien. Skillnaden mellan dom som har och dom som inte har är tydlig. Liksom vad man kan försörja sig på. Bankkontor och flygbolag i huvudstaden Dakar blandas med sjangserade barer och överallt barn som putsar skor, torkar vindrutor och tigger allmosor.

Killen med skolväska visade sig vilja vara vår guide, vi diskuterade med hans fåordiga engelska. Då kommer två av hans vänner /kompanjoner upp bakom mig och jag känner en hand sticka ned i en bakficka. Vips var alla tre borta liksom en sedel av typ tio kronors värde. Hade allt värdefullt i framfickorna, de försökte inte ta min slitna Nikon, såg väl för risig ut.

Dakar är en gammal hamnstad och en kväll hamnade vi på en jazzklubb i de kvarteren. Det blev aldrig någon livemusik, istället kom två lättklädda unga damer och satte sig i våra knän. Vi vinkade avvärjande till inviterna och händerna som rörde sig längs jeansbenen. Men det enda sättet vi kunde slippa därifrån var att betala. Då försvann damerna tillbaka ut i skuggorna.

(Medresenär och skribent Bengt Eriksson då vi var medlemmar i frilans GRUPP FEM)

Rapport från liggande läge

Lämna ett svar

Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.

Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.

Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.

Liggande i gräset innan kotkompressionen.

Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.

Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.

Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.

Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.

Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.

Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.

Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.

Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.

Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.

Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).

Rapport från liggande läge

Lämna ett svar

Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.

Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.

Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.

Liggande i gräset innan kotkompressionen.

Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.

Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.

Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.

Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.

Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.

Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.

Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.

Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.

Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.

Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).

Alla vill vi bli Medelsvensson – eller…

Lämna ett svar

Idag funderar jag på begreppet Medel-Svensson. Var kommer uttrycket ifrån, är det en statiska centralbyrån term (SCB) eller har den andra rötter?

Anledningen till min fundering är att jag hamnade i en sparad samling filer på min telefon. Sparade över de flesta som backup till datorn. En av dem är en artikel med rubriken ”Han har försökt göra det omöjliga – skriva snittsvenskens historia” där historikern Carl Mikael Wærn-Carlsson blir intervjuad i Sydsvenska Dagbladet. Jag snabbläste och fastnade för detta stycke :

”Sverige var bättre förr i den meningen att vi under 1300- och 1400-talet hade sextio helgdagar under ett år. Vi får också veta att snittsvenskarna Per och Margareta år 1570 åt torkad förrådsmat och drack öl och att ”Tungreceptorernas interna arbetsfördelning var en annan än dagens, med slagsida för beska, syra och umami, och lyxstämpel på salt och sött”.
Den menyn är väl vad som väntar oss om vi ska överleva på torkad beredskapsmat i framtiden. Ett evigt tuggande på torkad lutfisk och rökt fläsk. Artikeln fortsätter med mera fakta och reflektioner kring begreppet, det dök upp först på 1900-talet och då som en delvis politiskt färgad term.
”– Att man identifierar sig utifrån vad man gör om dagarna och tjänar pengar på kräver ju att man har en hög grad av specialisering i samhället. Det är på något vis en psykologisk konstruktion att man har en yrkesidentitet. Medelsvensson var ”anställd” först i mitt nedslag 1960, tidigare var hon egenföretagare” säger Carl Mikael Wærn-Carlsson.


Illustrationen lånad från https://hejsweden.com/en/swedish-life-goals-villa-volvo-vuvve/

Medelsvensson har för mig och många andra en negativ klang, man ser framför sig idealbilden av den svenska familjen i välfärdssverige med ”Villa, Volvo och vovve”. En schablonbild men samtidigt ett ideal som politiker genom år älskat att använda som måltavla för sina visioner. En konformistisk syn på vad vi ska sträva efter.
Jag och många med mig som arbetat inom kultursektorn med media och kommunikation har många gånger skrattat i mjugg över denna bild. Den är både förenklad och i viss mån föraktfull mot alla som har den sortens liv som mål.
Men idealet med snälla och laglydiga skattebetalare är inte allomfattande, tänk bara på alla skattesmitare och ekonomer som har brevlådeföretag i skatteparadis. Eller alla som sökt sig till den lukrativa droghandeln i jakt på snabba klipp. En hel del av dem som lyckats sitter i lyxboenden i Turkiet, Abu Dhabi eller gömmer sig på spanska Solkusten.
Eller en Ingvar Kamprad som med sitt IKEA byggde förmögenhet på att skapa billiga möbler för att alla skulle ha råd att skapa ett eget hem. Den världsomfattande koncernen utvecklades till en stiftelse där miljarder lagras i dolda tillgångar för de närmaste.

Detta var bara några reflektioner kring en artikel jag sparat ned i mobilen under de senaste året. Att samla in artiklar fakta och research är en vardagssyssla för mig som skribent. Genom åren har jag travar av gulnade tidningsklipp, magasin och numera mappar fyllda med digitala artiklar. Med datateknikens hjälp kan jag söka igenom min hårddisk på jakt efter fakta och tankar bara genom att söka ett ord. Just idag blev det Medel-Svensson.

Citaten är hämtade från en kulturartikel av Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan i september i år. Där intervjuas Carl Mikael Wærn-Carlsson om sin bok ”Medelsvensson genom 700 år”.

Illustrationen lånad från https://hejsweden.com/en/swedish-life-goals-villa-volvo-vuvve/

Skärmtid och nätberoende

Lämna ett svar

I veckan som gick har en kulturdebatt om skärmtid och ständig uppkoppling kommit i fokus igen. Politiska förslag om att kräva ID för sociala medier för alla under 15 år har lyfts fram av socialdemokraterna. Kulturnyheterna special på SvT sänder debatten ”Äntligen skärmfri” där de i puffen för programmet skriver att ”Allt fler längtar bort från dumskrollande och allt för mycket skärmtid på sin smarta telefon.”

En av de tre inbjudna att diskutera är poeten Jonas Gren som i sin bok ”Ingen surf : handbok i nedkoppling” berättar om hur han valt bort internet uppkoppling och smartphone på sitt kontor för att kunna fokusera på att skriva, inte scrolla och tvångsmässigt kolla mejlen varje timme.

”I de funktioner man verkligen har nytta av att vara uppkopplad jämt så är det förstås jättebra att kunna vara det, precis som en protes kan vara bra. Jag är inte emot proteser, men jag är emot att man har ett tredje ben i form av en protes bara för skojs skull,” säger han i en intervju av Rojin Pertow i Dagens ETC.

I SvT programmet berättar journalisten Erik Galli som med sig själv som vittne spelat in serien ”Skärmfri på 100 dagar” om sitt sociala medier beroende som en stress sjukdom. Diskussionen i ”Äntligen skärmfri” fokuserar på internetanvändning i helhet, inte främst de avarter i sociala medier som fejkmemes och AI genrerade propagandavideos eller TicToc skapar tvångsideal som skapar ångest och ätstörningar.

”Det är en fråga om vem som tjänar på att vi ständigt är uppkopplade. Dels techbolagen, men också alla myndigheter,” säger Jonas Gren i ETC intervjun. ”När aktörer förlägger det mesta av sina tjänster online är det vi som gör arbetet istället. De behöver inte ha några anställda, de behöver inte ha några biljettautomater. De sparar massor av pengar när vi som konsumenter och användare gör arbetet.”

Det här är en verklighet vi känner igen, stängda bankkontor, enormt långa telefonköer i de flesta myndigheter och institutioner i välfärden. För att inte tala om alla bedragare som lurar bankkoder av främst äldre och skapar nätbaserade pyramidspel förklädda till lönsamma fonder där 100 tusentals kronor i sparpengar har gått till nätbedragare i skatteparadis.

Att slippa allt detta är en av drivkrafterna Jonas Gren refererar till. Han betonar att han inte är emot internet som en användbar informationskälla eller servicekälla. Hans val att inte vara uppkopplad handlar främst om att kunna fokusera utan alla distraktioner och tidstjuvar som de stor techbolagen designat där Facebook, Instagram och farsoterna X och TicToc hela tiden skapar beoendeframkallande algoritmer.

I studion på SvT programmet sitter också mediestrategen Brit Stakston som varit uppkopplad på nätet så länge det varit tillgängligt. Hennes lågmälta kommentar till utvecklingen på Internet är att det föddes som en ”kommunikationskanal öppet för alla att publicera sig på…” men undermeningen är tydlig. Nätet som skapades som ett demokratiskt forum där alla har tillgång till att delta i mediekanaler är förvandlat till en polsk riksdag (min liknelse) där alla skriker i mun på varann och få lyssnar på allvar.

”Den norska medieforskaren Trine Syvertsen skriver att i ett individcentrerat, nyliberalt samhälle så läggs ansvaret för att hantera internetanvändning helt och hållet på individen”, säger Jonas Gren. ”Att vara uppkopplad, köpa alla apparater som behövs, betala för sitt abonnemang, allt det där. Att koppla ner blir då också ett helt och hållet individuellt ansvar. Att lägga all den energin, kraften, mödan och fantasin på hur man ska klara sig utan – det blir väldigt sårbart för en massa människor”.

För drygt tio år sedan skrev jag en bloggtext med titeln ”Nätberoende_ jag?” då fanns tendenserna till vad som idag blivit en tydlig sanning.
”Sociala medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.”

Så kära nätvänner och bloggare därute, håll ögonen öppna och äkthetsfiltret påslaget. Läs och använd informationen med en kritisk blick.

Länkar /
https://medieman.com/2014/05/13/natberoende-_-jag/
https://www.etc.se/feature/jonas-gren-det-superuppkopplade-samhaellet-aer-ohaallbart
https://www.svtplay.se/video/8opXLXB/kulturnyheterna-special-antligen-skarmfri

Om biografin ”Vem älskar Slas ?”

Lämna ett svar

Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner och noveller, rikligt illustrerad med hans teckningar och porträttkonst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnrikehuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.

Omslaget till biografin över Stig Slas Claesson

Jag har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent. Mycket av det han skrev i de 84 utgivna romanerna är lätt omskrivna händelser och möten han själv upplevt, i Europa och Stockholm. På Södermalmskrogar som Pelikan och den mer litterärt omsusade Gyllene Freden i Gamla stan.

Recensionerna har varit både njugga och positiva, gemensamt är alla imponerade av den gedigna research och de intervjuer Håkan Lahger gjort för biografin. En stor och väsentlig del av ”Vem älskar Slas?” kommer ur närläsning av hans almanackor som fylldes av anteckningar av alla slag. Från noteringar av vem han träffar till fotbollsresultat, de fungerar som en slags dagbok med en del luckor som uppstår när han ligger inlagd på Sofiahemmet efter perioder av alkoholkonsumtion.

Noteringarna bildar en kronologisk grundstomme i biografin, man kan läsa den på samma sätt, från pärm till pärm eller söka genom registret efter en speciell volym eller person. Och det vimlar av kända kulturpersonligheter som alla figurerade i Slas liv. I förordet sammanfattar Håkan Lahger hur han upplever berättelserna och sättet att skriva.

”Ordet roman är inte en helt rättvisande beskrivning av Stig Claessons litterära projekt. Han underminerar romanformen i sina böcker genom att ideligen återkomma till berättelser och historier ur sitt eget liv. Historierna som han berättar i de mer eller mindre självbiografiska böckerna återanvänder han friskt i romanerna. Livet och dikten går i parallella stråk, de flyter samman i en enda oefterhärmlig prosa. Vare sig han sitter i stugan i Västergötland, stirrar ut i höstmörkret och funderar på världens ondska, landsbygdens avfolkning, bristerna i åldringsvården, minns gamla filmer med Errol Flynn eller snurrar runt Nytorget, pilsk som en marskatt på någon han träffat på posten, skriver han sitt liv. Samtidigt som han skriver allas våra liv. Ett inte så föraktligt konstprojekt. ”

Det är en flyhänt beskrivning av en författargärning där person och politik ryms inom några få meningar. Men personen Stig hade andra sidor, en frånvaro från sina båda söner och ett som det verkar kroniskt kvinnotycke. Där lyser hans generations manliga förebilder och ideal igenom.

I ett kapitel beskriver Lahger på ett träffsäkert sätt människan och inte minst manligheten hos Stig Claesson.”Jag tänker på Jack Kerouac – hur olika dessa män än ter sig – när jag tänker på Stig. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Två män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de? Vad längtade de efter? Vad saknade de?”

Biografin har som jag skrev recenserats på kultursidor, både njuggt och positivt. Flera lyfter att Stig Claesson är en författare som likt kollegan Pär Rådström levde i ett allt mer välmående Sverige och Europa som växte fram i efterkrigstiden. Femtio- och sextiotalen var optimismens tid, politiskt stabilt men också en brytningstid där andra mer frigjorda och frihetliga strömningar bland västvärldens unga började sticka upp. I sin recension i Sydsvenskan sammanfattar Thomas Millroth både sin egen syn på Slas och den bild biografin lyfter fram av honom. ”Trots det besvikna, drömska 50-talet blev Claesson aldrig en ensam romantiker. Boken är fylld av kulturgrabbar som stöttade honom. Kvinnor var en annan sort men förälskelserna var många, likaså sveken, inte minst mot familjen, hustrun Taki och de tre barnen. Det är sorglig läsning men det är befriande att Lahger varken ursäktar eller moraliserar”.

I mångas ögon är Stig Claesson en författare som såg och skrev inkännande om de bitvis bortglömda, marginaliserade själar som inte passade in i den omtumlande värld som välstånd och internationalisering öppnade. I romanen “Vem älskar Yngve Frej?” från 1968, som också filmatiserades, är huvudpersonen en skomakare i en landsortsby som på sitt eget sätt protesterar mot det moderna samhället. Han sätter upp en skylt med texten “Fornminne” vid den ruin där en av bygdens soldater bott.

Håkan Lahger igen – “I barndoms- och uppväxtskildringen Svart asfalt grönt gräs (2000) skriver Stig om sig själv som en man med en ”keps nertryckt över ögonen hela livet”. Bildligt och bokstavligt en man som vill se allt, men bara ur ett visst på förhand givet perspektiv. Den nertryckta kepsens perspektiv. I denna – och även andra böcker – skriver han ”Jag besöker inga gravar”. Vilket betyder att Stig aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum. En särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.”

Det är en beskrivning av en både egensinnig och livshungrig man som hade förmågan att berätta både vardagligt och med djupare undertexter. Solidaritet är ett stort och ansvarskännande ord, men det passar väl in på Stig “Slas” Claessons personteckningar, Håkan Lahgers biografi är skriven i samma anda. Gott så.

Utsikt från en sjuksäng _ del 2

Lämna ett svar

Vecka sex – har träffat den manlige fysioterapeuten som var ärlig och rak. Läkning av kotkompression kan ta mellan 3 och 6 månader … inte veckor som jag gått och trott för att höja motivationen. Och hålla depressionen borta. Han var som sagt ärlig men medgav samtidigt att han inte kunde avgöra status, alldeles för tidigt. Nästa vecka blir det ny röntgen av ryggen och träff med ortoped. Då kanske det går att få en bättre prognos.
Just osäkerheten och de vaga beskeden är påfrestande, vill ha en tydlig plan med rehabövningar och gradvis nedtrappning av de smärtstillande tabletterna. Äter 1500 mg paracetamol varje dag…med risk för leverskador.

Kotkompression

Mitt i allt detta finns ljuspunkter. Vårt yngsta barnbarn, lilla Liv, ska döpas i november och jag fick i uppdrag att leta dikter. Det ska ut inbjudningar och dopkort. Traditioner finns säkert på form och innehåll, men jag har inte läst på utan letade fram goda citat och poetiska strofer som fångar känslor, förhoppningar och kärlek till det nya livet.
Den kortaste och mest kärnfulla är denna – ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Av Astrid Lindgren

Den jag spontant finner mest igenkänning i är denna –
Det gåtfulla folket – text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson
”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland
Och de glider så fint utan köl
Där går en flicka som samlar på stenar
Hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar
I trädkungens tron”

När jag skriver detta försöker jag stanna tiden, vi kommer troligen inte att få uppleva när Liv eller mitt andra barnbarn Bonnie blir tonåringar…då kommer jag vara 86-87. Ett perspektiv jag försöker skjuta undan och ta vara på den tid vi kan ha tillsammans.

Det ligger en hel del sanning och hoppfullhet i uttrycket Carpe Diem – Fånga Dagen, ibland uttjatat och överanvänt som positivistisk slogan. Google lär mig att uttrycket kommer från romerske poeten Horatius 23 f.kr.

Ursprungligen hänger det samman med bisatsen ”Fånga dagen, tänk så lite som möjligt på morgondagen”, där många språkhistoriker menar att undertexten skall läsas som att njuta av dagen OCH inte negligera vad som skulle kunna hända i framtiden. Alltså inte ett defaitistiskt uttryck utan ett klarsynt sätt att möta alla möjliga framtider. Inte måla upp skräckscenarier eller fasor, utan istället tänka positivt på möjligheter.

Det tar jag till mig och ser fram emot nästa vår när jag kan ta ut cykeln, lämna tillbaka rullatorn och vandra omkring på stadens gator som en befriad man !

Fortsättning följer !